Jag väntar på bussen till skolan. Första dagen efter sommarlovet och ändå står jag här och fryser i min korta vita kjol från Ayia Napa. Mina förväntningar på sommarlovet hade varit de högsta någonsin, semester på Cypern med min bästa kompis och föräldrarna som förhoppningsvis skulle låta oss gå ut när vi ville. Visst, jag hittade många fynd på de små mysiga marknaderna som man inte hittar någon annan stans; men killarna, festerna och allt annat blev en stor besvikelse. Vem gillar killar som är en blandning av knappt engelsk-talande och väldigt sliskiga, hur snygga dem än är? Usch nä. Inte min grej. Jag erkänner dock att en av anledningarna att jag inte kunde gilla någon av alla de tusentals solbrända, vältränade killar som fanns där och trängde sig på är att jag inte kan glömma honom. Varför, åh varför är jag så fäst vid honom? Han har alltid sett bra ut, jag menar jag har alltid tyckt att han är snygg, men jag har inte varit förälskad i honom antar jag. Tills för ett tag sedan. Han är kanske inte den klassiska snyggingen som du tänker på nu, med långa mörka ögonfransar, fylliga läppar och rufsigt brunt hår, men det är något med honom som gör att alla tjejer flockas kring honom. Han är blond, vältränad, solbrändare än de flesta även på vintern och charmig. Charmig. Ett ord som betyder flirtig för de flesta. En del av personligheten liksom. Men på honom är det en del av utseendet. Det där sneda leendet. Fötterna som, precis som en traditionell fotbollsspelare, alltid vinklas utåt när han går och förstärker intrycket av sexigt, lagom muskulös. Händerna i jeansfickorna. Luvan på, eller luvan av på den hoodien som sitter snyggt bara på honom. Kepsen på, kepsen av, kepsen som kan se töntig eller wannabe ut på vissa killar, men inte på honom. Vaxet som lägger hans hår i den där perfekta platta snedbenan med små blonda bitar av håret som hänger ner i pannan; frisyren som kanske hade sett vaxig och äcklig ut på vissa, men inte på honom. Det fulländar honom. Hans dragkraft. Nu menar jag inte att han inte är charmig i sin personlighet, för det är han. Charmig, utåtriktad, rolig, lite barnslig och flörtig. Och sistaårselev. Okej, jag är påkommen. I sättet jag beskriver honom på förstår jag att jag är helt fast. Jag försöker bara komma på när jag fastnade. Det var nog för två somrar sedan när vi var på samma festival. Han med sina polare och jag med mina. Vi bodde på samma vandrarhem så varje morgon fick han se mig med stora ringar under ögonen, mitt lockiga rufsiga hår uppsatt, mjukiskläder och osminkat ansikte. Ändå kollade han på mig. Och han var lika snygg på morgonen som på dagen. Vad han än hade på sig såg han bra ut. Idag är det den stora dagen. Jag tänker säga det till honom. Hur jag känner. Att inte en enda kille får plats i mitt huvud för att han redan finns där. Varje dag tänker jag på honom. När jag är uttråkad, trött, ledsen eller glad. Bilden av honom får mig alltid att le. Bussen svänger in framför mig och jag väcks ur mina tankar.

"Anna!! Svenskan börjar snart. Kom igen då! Skynda dig!" Jag vänder mig om med en irriterad min och märker nog lite väl sent vem det är som står där. Mitt ansikte slätas ut. Där är han. Han möter min blick och är på väg att gå förbi mig när jag förvånar mig själv och säger "Anton?". Han tittar förvånat på mig med en frågande blick. "Ehh.. Ja du heter väl det?" Jag.Ska.Slå.Mig.Själv. DU HETER VÄL DET?!? Är jag helt borta?! Han verkar inte märka något konstigt för han säger bara "Ja det är jag." Vilket pokerface han har alltså. Han visar inte ett dugg hur konstig han måste tycka att jag är. Han får en utmanande glimt i ögat och jag inser att jag står här helt tyst. "Ja jag vet inte hur jag ska säga detta för jag känner inte dig så bra men.." Han ser undrande ut. Mitt ansikte känns tomatrött. "Jo eh.. du är snygg." Vad håller jag på med?! Det var det mest patetiska försök att säga att man gillar någon jag någonsin hört. Han ler "Tack." Fan han kommer gå nu som om ingenting eller hur? Jag agerar snabbt när han bara hunnit ta ett steg och grabbar tag i hans arm. "Jo alltså jag gillar dig." Han håller på att krocka med mig och ser nu irriterad ut. "Ja tror du inte jag fattar det? Om du ursäktar mig måste jag till lektionen nu." Han skakar loss mitt grepp. Bara sådär har han förstört mitt liv. Min värld rasar samman. Han, sån? Hur kunde jag någonsin tro något annat. Anna står där med likgiltig min och har sett hela kalaset. Det har säkert flera andra också. Jag klarar inte mer. Jag börjar springa bort, bort. Jag hör Anna ropa bakom mig "Men hallå! Svenskan börjar nu! Aurora?" Bort, bort. Känslan när man har gjort bort sig så mycket att även om man springer iväg som en gråtande barnunge så kan situationen inte bli pinsammare.

Med rödgråtna ögon och andan i halsen stiger jag på bussen. Jag skiter i hur jag ser ut. Frissigt hår av blåsten och fukten i luften. Vilda lockar. (Inte på det där heta sättet, utan mer på grottmänniska sättet.) Kletat smink. Jag sätter mig på en ensam plats i bussen. Tittar ut genom fönstret. I ögonvrån ser jag något färgglatt som fångar min uppmärksamhet. Det är reklam för något resebolag. Jag suckar förstrött men tänker sedan "Why not?" Jag vill slippa skiten jag kommer möta i skolan efter dagens misstag. Jag tar en närmare titt, det är reklam för sista-minuten resor. Extra billiga tydligen. Jag får en impuls och tar upp mobilen. Jag kollar snabbt numret på Eniro och ringer upp. "Hej, är detta Lars Erik Larsson gymnasiet?" säger jag med en så vuxen och korrekt röst som möjligt. "Ja" svarar en i expeditionen kort.
"Min dotter, Aurora, var tvungen att lämna skolan akut tidigare idag och hann inte sjukanmäla sig." säger jag.
"Oj, det låter allvarligt."
"Ja det är mycket allvarligt och hon kan inte komma till skolan på tre veckor säger läkaren."
"Får man fråga vad felet är?"
"Självfallet" (jag försöker låta vuxen här!) "min dotter har, så att säga, gått in i väggen."
"Ursäkta men det är väl första dagen efter sommarlovet idag?" hon skrattar lite tafatt.
"Min dotter har haft ett väldigt tufft sommarlov! Så oförskämt av dig att ens nämna det! Av personliga skäl har hon haft det väldigt svårt detta lovet och även större delen av högstadietiden. Vila är den enda medicinen då de antidepressiva bara fick henne att må sämre. TRE VECKOR! Och jag förväntar mig att skolan tar god hänsyn till det. En så fin privatskola som er skulle väl inte vilja ha skolinspektionen på sig?"
Jag hör att tjejen på expeditionen mumlar något och säger sedan "Självfallet inte frun. Vi tar full hänsyn till detta. Hur var er dotters namn nu igen?"
Hon låter skärrad. Var får jag allt ifrån? Jag har aldrig vetat att jag är såhär bra på att skådespela. "Jacobson, Aurora Jacobson." Åh vad jag alltid har velat säga det efter alla Bond-filmer jag sett. "Okej tack så mycket frun, jag hoppas att hon mår bättre snart. Tre veckor alltså?"
"Tre veckors giltig frånvaro. Adjö!" Herregud, herregud! Jag klarade det! Jag har fixat 3 veckors ledighet. Detta är ju helt sjukt! Morsan och farsan är enkla att lura. Dem är skilda och vägrar att prata med varandra. Dessutom har dem för fullt upp med sina jobb för att hinna bry sig alltför mycket om mig. Två samtal och en lögn senare är jag fri i tre veckor. Jag lyckas även övertala både mamma och pappa att få resten av årets månadspengar redan nu. Insatta på mitt nästan tomma MasterCard. Det blir rätt mycket pengar då jag får 3000kr av mamma och lika mycket av pappa varje månad. Närmare bestämt, det blir 30000kr. Nog för att klara sig i alla fall. Den enda fördelen med att ha skilda föräldrar. Tack gode gud för iphones, nu är det dags för att boka resan. Jag ser mig omkring och märker att jag måste av här. Jag skriker på busschauffören "Ursäkta kan du öppna dörrarna igen, jag ska av!!" Dörrarna pyser och jag kliver ut. Jag följer kullerstensgatorna till mitt favoritcafé. Jag sätter mig som vanligt på caféets övervåning med utsikt på gågatan nedanför. Servitören kommer med mina vanliga crêpes. Min favorit crêpe med nutella, choklad och banan. Mums. Jag tackar artigt. Åh vad gott det smakar. Den mjuka nutellan smälter i munnen med bananen och pannkakan. Jag går in på SAS.se och tittar på flyg. Vart har jag alltid velat åka? Jag bokar en sista minuten one-way ticket till drömmarnas stad, L.A.! Där ska jag nog kunna glömma allt.

Jag ringer taxin som kör mig hem till pappa. Där har jag mina snyggaste sommarkläder. Jag snor min brors stora militärgröna bag från när han gjorde lumpen och vräker i nästan allt jag ser. Jag får väl hoppas på det bästa. Taxin kör mig sedan över Öresundsbron till Köpenhamn och flygplatsen där, Kastrup.

--

Kommentera gärna! Åsikter och idéer uppskattas!