Jag och Emma har slagit ihop våra bloggar och det kommer att bli så mycket mer awesome! XX

www.celebritynovel.blogg.se

Emmas Perspektiv

Photoshooten gick galant. Jag fick många bra bilder och ännu bättre när Aurora kom. Bilderna blev mer levande. Harry och Zayn såg inte lika stela ut, de rörde sig mer naturligt. Jag sitter i soffan med min MacBook Air i knäet. Det sista ur kaffemuggen sväljer jag i djupa klunkar och ställer sedan den tomma muggen på glasbordet. Kaffe är min bästa vän när jag har druckit dagen innan. Inte för att jag drack så mycket, men jag drack i alla fall tillräckligt för att vara lite ostadig på benen. Jag drar handen genom mitt trassliga mellanbruna hår. Jag borde verkligen göra något åt mitt hår, men jag har ingen ork till det. Det är alldeles för långt just nu. Det går till min midja och jag känner mig så himla osmidig när jag har det utsläppt. Jag har det ändå väldigt ofta utsläppt för det är tungt att ha uppsatt och det ömmar i min hårbotten då.

Mina bilder blir bara bättre och bättre för varje gång. Det började mer som en hobby, men blev något så mycket mer. Detta är mitt jobb nu, och jag älskar det! Jag klickar in på ett äldre album. Bilder jag har tagit på Liam för några månader sedan. Även fast han har sagt att det är okej att jag fotograferar honom utan att det är för någon tidning så märker jag hur han stelnar till när jag knäpper av några bilder. Jag tycker mer om när det är hemma miljö än när det är en vit duk och man lägger till en bakgrund. Bilden känns mer, äkta. Att fånga en bild från verkligheten. En rörelse som Liam faktiskt gör utan att någon säger till honom att han ska göra den. Jag har aldrig låtit Liam titta på bilderna jag har tagit. Han har bett om att få se dem, men jag har aldrig gett med mig. Jag älskar dessa bilderna, men jag är rädd för vad Liam skulle kunna tycka om dem. Tänk så hatar han dem? Jag är osäker på mig själv ibland. Liam är den svaga punkten. Jag vill inte göra honom besviken. En dag kanske jag visar honom dem, en dag.

Med blicken fortfarande fäst på dataskärmen reser jag mig upp ur soffan och söker med handen efter kaffemuggen. Tillslut hittar jag den och tittar upp från dataskärmen. Ett par chokladbruna ögon ser rakt in i mina grönbruna ögon. Jag skulle kunna ge vad som helst för att ha just den ögonfärgen.
"I didn't hear you. Are the others with you?" Jag avfyrar ett leende och fingrar på kaffekoppen medan jag väntar på att han ska svara.
"I let myself in, I didn't want to interrupt you." Liam minskar avståndet mellan oss och lägger armarna runt min midja. Han drar mig närmare och jag slingrar mina armar runt hans överkropp. Han drar långsamt bort några hårslingor från mitt ansikte och tittar mig djupt i ögonen.
"They're at the hotel. So it's just you and me, all alone."
"We have been alone before, Li. It's nothing scary about it", säger jag med en retsam ton i rösten. Jag ger honom ett flin och kysser honom lätt på kinden. Jag försöker slingra mig ur hans grepp, men det slutar istället med att han håller ett ännu hårdare grepp runt mig.
"Li, wha-" Jag hinner inte avsluta meningen innan jag känner hans läppar mot mina. De är lika mjuka som vanligt och jag känner doften av hans aftershave. Jag släpper hans läppar och lutar min panna mot hans.
"Coffee", är allt han säger. Jag förstår precis vad han menar.
"Coffee", svarar jag, lutar mig lite tillbaka och lyfter min högra hand.
"Want some?" Jag tar några steg mot köket och vänder sedan min kropp mot honom i väntan på svar. Istället drar han mig tätare till sig och koppen faller i golvet. Ett hastigt andetag slinker ur min mun. Liam flinar.
”Yes”

***

Smidigt stiger jag ut ur duschen. Ett ångmoln har spridit sig i badrummet efter att jag har haft värmen på max. Jag tassar fram till handfatet och drar sedan ut en låda under vasken. Min älskade Body Butter med kokos doft ligger överst i lådan. Innan jag hade bott i London visste jag inte vad body butter va', eller vad The Body Shop var för något. De två åren i Storbritannien var en av de bästa sakerna jag varit med om. Visste det hände hemska och dåliga saker, men också bra saker. Jag bröt benet och gick på kryckor i två månader. Fick influensa. Och för att inte tala om att jag fick sy tre stygn i handen, så va det verkligen den bäst upplevelserna än så länge. Jag var med min lillebror - han var fem då - på en lekplats. Min familj var på besök och jag ställde upp för att gå till lekplatsen med min lillebror. Jag är född i USA i San Diego och att bo i London var det bästa som hade hänt. Jag förstår fortfarande inte hur mina föräldrar gick med på detta. Kevin fick för sig att han skulle hoppa från klätterställningen och dum som jag var gick jag med på att jag också skulle göra det. Han hoppade först och landade galant, gav inte ifrån sig ett ljud. Sen var det min tur. Jag hade inte insett hur högt det egentligen var. Låt oss säga att jag inte är jättesmidig och inte så stabil på fötterna heller. I alla fall så hoppade jag och landade på vänster foten och benet vek sig under mig. Jag riktigt hörde hur det knakade till. Inte visste jag om jag skulle skrika av smärta eller gråta. Den värsta känslan jag varit med om. När jag landade tog jag också emot med min vänstra hand. Det blev ett skräpigt köttsår efter som det var avsvalat runt klätterställningen. Livsfarlig lekplats. Kevin sprang fram till mig medan jag höll mig för smalbenet. Mellan mina tårar såg jag att han också grät. Stora elefanttårar föll ner över hans kinder.
"Get help", sa jag med skakig röst. Vilket var det han också gjorde. Efter några minuter kom han tillbaka. Jag hade då lyckats samla mig lite. Klarat av att sätta mig upp i sittande ställning och lutat mig mot klätterställningens ena träben. Kevin kom med en kille - ungefär i min ålder - han höll ett stadigt tag i hans hand medan han torkade bort tårarna som blev nya hela tiden. Killen släppte försiktigt Kevins hand och satte sig ner på huk bredvid mig.
"I-it h-hu-urts li-ike he-ell", fick jag fram. Med gråten fortfarande i halsen och torkade jag mig desperat under ögonen. Fan, jag såg säkert ut som en panda. Hade mascara över hela ansiktet, puffiga ögon och hes röst. Varför, var det ända jag tänkte.
"Do-o so-omthi-ing" Varför satt han bara där? Varför gjorde han inget? Jag kastade ett öga mot honom. Brunt hår i en lagom längd, inte för långt. Han hade lite stubb och ett bekymrat uttryck klistrat i ansiktet. Utan ett ord tog han sin vänstra arm runt min midja och försiktigt sin högra under mina ben. Jag gav ifrån en rad svordomar och kvävda skrik medan han lyfte upp mig från marken. Desperat kramade jag om tyget på hans T-shirt med högra handen. I det ögonblicket insåg jag att jag hade ett djupt jack i vänstra handflatan. Jag bet mig hårt i läppen för att inte ge ifrån mig ett gällt skrik. Blod och jag har aldrig varit vänner och kommer aldrig att bli det heller. Jag pressade ihop ögonen och tryckte mitt huvud mot hans nacke. Utan ett ord trycker killen mig närmare sin kropp.
"I'll get you to my car and then drive you to the hospital." Jag nickade svagt och lyfte sedan upp huvudet.
"Kevin has to come with us. He's only five, I can't leave him alone." Min blick vandrade från Kevin till killen. Jag vet inte vem som såg värst ut. Jag eller Kevin? Hans ögon var röda och han var snorig runt näsan. Han såg livrädd ut. Jag hade aldrig sett honom så här. Han brukar alltid vara glad och sprallig, busig och samtidigt snäll.
"Of course." sa han. Jag gav honom ett svagt leende för att visa min tacksamhet.
"Kevin dear. We're going to the hospital. If mum calls on my phone, don't tell her anything. Say that we're still at the playground. I don't want to make her worried." Kevin gav mig ett halvt leende och nickade sedan.
"Everything's gonna be alright Kevin. I'm probably overreacting. Maybe it isn't as bad as I think it is." Vem försökte jag lura? Det kändes som mitt ben hade gått av på mitten och att någon kastade salt i såret. Jag tittade snabbt på killen och såg hur han tänkte hårt.
"Let's go?", sa jag frågande.
"Yeah let's go."

När killen la' mig i baksätet gjorde jag allt i min makt för att inte skrika av smärta. Det gick bra för några sekunder, men sedan stötte han av misstag sin hand mot min fot vilket gjorde att skrek högt och min hand for fort mitt ben. Nya tårar gled ner för mina kinder. Kevin brast ut i tårar igen och min blick for automatiskt mot passagerarsätet.
"I-I'm O-okay Kev. Ple-ease do-on't cr-ry." Min röst var skakig och full av gråt. Kevin vände huvudet mot mig och sträckte ut sin hand mot mig. Jag tog ett stadigt grepp om den och tryckte den lätt mot min. Han startade bilen och backade sedan ut. Efter det körde killen så fort han kunde mot sjukhuset. Jag tog långa djupa andetag och försökte lugna ner mig själv. Det var lättare sagt än gjort.
"We're here. I'll be back in a second.", sa han medan han knäppte upp bilbältet.
"Hurry", gnällde jag och drog båda händerna genom mitt hår. Killen vände sig snabbt om och flashade mig snabbt ett litet leende. Bildörren smälldes igen och han sprang med snabba steg mot ingången. Min telefon började ringa i fickan. Försiktigt flyttade jag benet så jag hade mer tillgång till min jeansficka. Med några stön och gnyn fick jag upp telefonen. Jag kastade ett öga på vem det var som ringde och räckte sedan över telefonen till Kevin.
”Not a word to mum about this, okay?” Påminde jag honom.


Aurora Perspektiv
”Aurora. Aurora”, andas någon högt mot mitt öra. Försiktigt öppnar jag ögonen. Det skarpa ljuset gör att jag stänger ögonlocken igen. Med ett stön vänder jag mig om så att jag ligger på min vänstra sida. Jag lägger mig till rätta och försöker somna om. En hand lägger sig fjäderlätt på min höft. Jag sätter mig käpprakt upp i sängen och drar täcket mot bröstet. Kylan träffar mina bara axlar. Somnade jag utan att ha satt på mig en tröja? Jag brukar alltid ha ett par pyjamasshorts och en t-shirt av något slag, men inte denna gång, inte ens ett linne. Jävlar vad jag måste varit packad igår. Kisandes skannar jag rummet. Mina ögon fastnar vid klockan. Visarna står på tjugo i två. Hur länge har jag egentligen sovit? Hur kom jag hem igår? Är detta ens mitt hotellrum? Frågorna irrar runt i mitt huvud. Jag lutar mig ner i sängen igen. Huvudet träffar något hårt. Det ”något” ger ifrån sig ett ljud. Gormandes rullar jag runt och hittar tillslut kudden. Jag öppnar försiktigt ögonenlocken och ligger näsa mot näsa med ett par gröna ögon. Jag rycker till och mina ögon vidgas. Dramatiskt tar jag ett andetag, men rör mig inte en millimeter. Helt paralyserad av skräck. Hur gick detta till? Ingen av oss säger något, utan stirrar bara in i varandras ögon. Jag stänger munnen och drar in ett andetag.
”Fanjävlahelvetesku-” Jag avbryter mig själv och känner skulden komma farandes.
”Oh Fuck”, stönar Harry, lägger sig på rygg och täcker över ansiktet med sina händer. Jag är arg på mig själv. Hur kunde jag vara så oansvarig?
”Wait a second. That was not English. I thought you where from the US.” Harry ger mig en frågande blick medan jag gör allt för att inte kolla honom i ögonen.
”Emh… I'm Swedish”, mumlar jag. Jag skäms inte över att jag är svensk, tvärt om, men jag skäms över att ligga här bredvid honom och han inte ens vet var jag kommer ifrån. Jag vet inget om honom och han vet nog inget om mig heller. En total främling. Jävligt het främling. Jag stönar högt och drar fingrarna hårdhänt genom håret. Jag mins inte ett piss från igår, inte en enda detalj. En svart fläck som tar upp en stor del av kvällen och natten.
"I can't remember anything from last night. Nothing at all." Jag vänder huvudet mot Harry. Hans käke är spänd och han tittar intensivt upp i taket. Han sväljer hårt och jag ser hur hans adamsäpple rör sig. Det är svårt att tyda honom.
"Me neither." Han vänder sitt huvud mot mig och hans ögon är glansiga.
"I'm sorry", säger han lägre än en viskning. Jag vet inte vad jag ska göra. Inte trodde jag att Harry skulle vara så... Så känslig.
"I'm not usually doing this. You are so young. It's so awkward that I don't remember anything. I have a good memory, but-" Jag klarar inte av att se honom så här. Så sårbar. En lite kattunge som fått en hink vatten över sig. Jag lägger mina händer stadigt på var sin sida om hans ansikte.
"Harry it's okay. Seriously Harry, it doesn't matter." Vi håller kvar varandras blickar. Våra ansikten bara ett fåtal centimetrar ifrån varandra. Han öppnar långsamt munnen för att säga något, men stänger den sedan igen. Hans andedräkt med doft av alkohol träffar mitt ansikte. Inte det bästa jag luktat om jag säger så. Även om doften är avtändande så flyttar jag inte bort mitt ansikte. Jag rör mitt ansikte istället lite närmare. Släpper mina händer långsamt från hans och låter min ena hand vara kvar på hans bara bröst. Harry följer med i min rörelse och lutar sig också närmare. Han lyfter handen och stryker bort en slinga från mitt ansikte och fäster den bakom mitt öra. Hans hand kupar sig runt min vänstra kind, stryker min kind lätt med sin tumme. Jag håller andan, stelnar till av hans drag. Min blick möter ännu en gång hans. De gröna ögonen. Gröna fina, som man så lätt går vilse i. Drömmer sig bort. Han lutar sig närmare. Jag tvingar ner luften i mina lungor. Han är så nära. Alldeles för nära. Hans nästipp snuddar vid min. Harry flyttar sin näsa till min andra sida. Gav han mig just en eskimåpuss? Ett förvånat ansiktsuttryck är klistrat i mitt ansikte. Jag samlar mig snabbt för han inte ska se hur han påverkar mig. Hans varma hand är fortfarande på min kind. Jag kikar försiktigt ner på hans läppar. En röd välkomnande ton, lätt fuktade och jag vill inget annat än att de ska vara mot mina. Jag motstår frestelsen att pressa mina läppar hårt mot hans och drar istället blicken bort från hans läppar och tillbaka till hans ögon. Han är ännu närmare nu. Hans läppar nästan snuddar vid mina. Försiktigt luktar jag mig lite närmare. Lätt träffar mina läppar hans. Hans läppar är bättre än vad jag kunnat drömma om. De rör sig långsamt mot mina. Försiktiga och trevande, precis som han är rädd att jag ska gå sönder. Mina ögon är slutna och det ända jag tänker på är hans läppar. Kyssen är varm och oskyldig. Ingen tunga inblandad, bara läppar och känslor. Jag trodde aldrig jag skulle medge detta, men jag tror faktiskt att jag gillar honom. Vi lämnar varandras läppar och jag lutar min panna lätt mot hans. Mina ögonlock känns tunga att öppna, men jag får tillslut upp dem. Hans ögon betraktar mig redan och ett svagt leende formas på mina läppar. Harry ler tillbaka. Hans fina leende. Smilgropen på hans högra kind. Jag kommer tillbaka till verkligheten. Snabbt drar jag mitt huvud ifrån hans. Vad håller jag på med? Jag borde inte känna mig skyldig, men ändå gör jag det. Mitt glada leende har försvunnit och ersätts med ett plågat ansiktsuttryck. Harry ser förvånad ut. Han ger mig en frågande blick. Som om han bryr sig. Han ville väll ändå bara ha sex med mig och sedan skita i mig. Jag flyttar mig närmare sängkanten och gör mig beredd för att resa mig upp ur sängen. Han tar ett fast grepp om min arm och får mig att stanna mitt i rörelsen. Jag kastar ett öga på honom. Han har ett oskyldigt barns ansiktsuttryck. Valpögon, munnen lätt isär och lite smått höjda ögonbryn. Hans hand glider ner från min arm och stannar vid min hand. Försiktigt öppnar han min knutna hand och flätar ihop sina fingrar med mina.
"Please don't go Arr. I will make this up for you. I promise." Han ger mig en medlidande syn. Precis som om han förstår. Det gör han inte. Jag tittar ner på våra sammanflätade fingrar. Det känns bra och det ser bra ut. Som om de var gjorde för varandra. Hans hand är varm mot min kalla hand. Jag måste ha haft den utanför täcket när jag sov, för annars brukar jag vara rätt så varm. Super het, if you know what I mean.
"How?" Frågar jag. "How are you going to make this up for me?" Detta ska bli intressant att höra. Jag vill inte ha pengar, kläder eller något annat han skulle kunna skämma bort vilken tjej som helst med. Jag vill egentligen inte ha något alls. Att han tar fullt ansvar för detta förstår jag inte. Det är lika mycket hans fel som mitt. Jag borde göra något för honom också då. Frågan är bara vad.
"Did you call me "Arr?" Jag rynkar pannan. Den va ny den. Inte ens Anna kallar mig för det. Anna! Jag måste ringa henne! I alla fall sms:a. Nu får jag dåligt samvete. Vilken kompis jag är.
"If you don't like it I will never say it again." Skyndar han sig att säga.
"I don't mind. Nobody has ever called me that, so I was just surprised." Harry ler svagt och jag besvarar med att le tillbaka. Inte ett fullt leende, men det bästa jag kan åstadkomma.
"You tell me. How would you want me to make it up for you? Is there somewhere you always wanted to go?" Ha! Han trodde att han kunde skämma bort mig. Too bad.
"Actually... I always wanted to go too this amazing city.."
"I'll take you there.", svarar han snabbt. Flinet leker på hans läppar.
"But the problem is that I'm already here, so no." Han flin försvinner och befinner sig nu på mina läppar istället.
"You don't know a thing about me Styles. At least I know your last name and that you're in a band." Jag stänger snabbt munnen. Skäms över mina ord. Hur skulle han kunna veta något om mig om jag inte berättar något?
"You don't know who I am", säger jag tyst för mig själv. Jag tar bort mina fingrar från hans. Sänker huvudet och vänder ryggen mot honom. Jag rycker till när hans hand träffar min bara rygg. Hans fingrar formar fjäderlätta rörelser på min rygg. Snäckformer. Vi sitter tysta och det ända som hörs är våra andetag.
"What's your favourite colour?"
"What?" Jag vänder huvudet över axeln, fortfarande med ryggen mot honom.
"I said: what's your favourite colour?" Jag håller andan. Förvånad av hans fråga. Vill han verkligen veta det? Jag drar in ett hastigt andetag. Samlar mig för att svara på frågan.
"I- Pink I guess. Why? Why are you asking?" Mina ögon stannar vid en t-shirt på golvet. Harrys. Snabbt böjer jag mig fram och tar upp den. Sätter på mig den smidigt och låter tyget täcka min slanka kropp. Jag vänder mig om och sätter mig i skräddarställning.
"Do you have any pets?" Säger han istället för att svara på min fråga.
"No, but-"
"First kiss?" Han avbryter mig ännu en gång. Jag lägger huvudet på sned. Ett leende leker sig fram på mina läppar.
"You really want to know who I shared my first kiss with?" Han bär ett flin på sina lätt röda läppar. Han nickar samtidigt som han kollar mig i ögonen.
"A innocent one or the real stuff?" Han sitter tyst, funderandes. Harry biter sig löst i läppen. Försöker han göra mig galen? Jag släpper blicken från honom. Betraktar hans ansikte. Skulle vilja känna hans läppar mot mina igen. Bara för några sekund. De få sekunderna kyssen varade, va' nog för att få mig att komma ut balans. Min trygghetszon.
"The first one that wasn't just a peek on the lips. Don't care if it was with tongue or not" Okej. Första kyssen, vem var det med? Det var inte med Calle i alla fall.
"I think it was under truth and dare when I was twelve. I really liked the guy and no, it wasn't with tongue. When did you have your first kiss?" Jag hade inte tänkt fråga honom, men nyfikenheten tog över. Frågan kom hastigt ut och jag är inte säker på om han uppfattade den. Hans vakande ögon, framtänderna bitandes i hans underläge. Han vet inte vad han gör mot mig och helt ärligt vet jag det inte själv. Jag vet bara att detta är en ny typ av känsla som jag aldrig känt för någon. Jag reser mig upp på knä och täcker över mina bara ben med hjälp av täcket. Drar över allt mitt hår på vänstra axeln.
"I was nine when I got my first kiss, twelve when I got my real one." Hans ord tar mig med förvåning. Nio. Är inte det lite väl tidigt?

Han drar bort några slingor från mitt ansikte. Hans ansikte är bara några centimeter från mitt. Våra andetag träffar varandras läppar.
"You look beautiful tonight, Aurora." Komplimangen får mig att le. Att jag ser vacker ut? Vem hade trott att Harry Styles skulle säga det till mig. Hans händer ligger stadigt på min midja. Nästippen nuddar min. Han böjer sig ännu lite närmare och hans läppar möter mina. Till en början är kyssen oskyldig och lätt, men blir snabbt mer desperat och krävande. Mina fingrar är flätade i hans hår. Hans händer över hela min rygg. Hårt tryckta mot varandra står vi och kysser varandra. Jag öppnar min mun, desperat efter luft. Harrys tunga kommer istället in i min mun och jag kväver ett stön. Mer. Jag vill inte att det ska sluta. Jag vill bara ha mer av honom. Mina händer håller hårt om hans lockar, rädd över att kyssen ska ta slut. Han släpper mina läppar och vi båda andas häftigt. Jag öppnar ögonen och studerar hans ansikte. Söker efter ett tecken på att han ångrar sig. Ett leende visar sig på mina läppar när jag ser att han också ler. Ett stort leende som gör att jag nästan smälter.
"Let's get out of here", är mina sista ord innan vi lämnar nattklubben.
Jag drar in ett hastigt andetag. Mina ögon är vidgade. Förskräckt över vad jag just såg uppspelat i mitt minne. Min mun är vidöppen och jag känner hur Harry tar min hand i sin.
"Arr? What's going on? Please answer me", säger Harry. Han låter orolig på rösten. Jag är helt mållös. Min första riktiga kyss var med... Var med Harry. Jag rodnar bara jag tänker på det.
"I-I remember something from last night.." Jag drar handen genom mitt hår igen.
"Well, that's great! What do you remember? Maybe we didn't sleep together.", säger han glatt. Jag ger honom onda ögat. Hur förklara han då varför jag är här i samma säng som honom helt naken?
"We were talking and then you complimented me." Mina kinder hettar till lite av tanken. You look beautiful tonight Aurora.
"Then you kissed me. Or ehmm..." Mina kinder går över till en djup nyans av röd.
"We actually snogged." Det sista ordet säger jag inte högre än en viskning, men jag vet att han hörde. Han har inte sagt något sedan jag började berätta. Nu känns tystnaden bara pinsam.
"After that, I said that we should leave... And we left. That's what I remembered." Min blick är fäst på mina händer. Generat sitter jag och pillar med mina naglar. Mina byggda naglar borde få en påfyllning. Den röda färgen har börjat flagna och man kan se mina riktiga naglar.
"So... We snogged and then we left to go to my flat?" Frågar Harry. Jag lyfter huvudet och nickar sedan lätt.
"See this is my fault. I said that we should leave. You didn't do anything." Han borde inte ta skulden för något jag sa eller gjorde. Jag är fortfarande lite omtumlad sedan minnet av kyssen. Mitt pekfinger glider lätt över min underläpp. Hans läppar har varit mot mina minst två gånger. Jag har aldrig kysst en kille, inte på riktigt i alla fall. Harry var den första. Ett leende kryper sig fram på mina läppar. Sättet hans läppar rörde sig mot mina. Hans händer över min rygg som var täckt av en snäv kort klänning. Mina fingrar i hans mjuka hår.
"Sorry to interrupt your happy moment, but why are you smiling like you just had your first kiss?" Mitt leende försvinner snabbt. Harrys ögon kollar in i mina. Jag biter mig löst i läppen. Hans flin försvinner snabbt från hans läppar. Skulle det där vara roligt? Ser du någon som skrattar? Jag vill säga något, men ändå inte få honom att tro orden som just kom ut ur hans mun. Jag vill inte ljuga. Därför förblir jag tyst. Låter inte ett ord slinka ut ur min mun. Nervöst sätter jag upp mitt hår i en knorr. Måste hålla mig sysselsatt så att han inte ska märka något annorlunda med mig. Fjärilarna i magen, den ljus rosa tonen på mina kinder och glimten i mitt öga. Fast han förstår nog att något är annorlunda. Jag har inte så lätt för att dölja mina känslor. Hur jag känner. Jag visar det rätt starkt har jag märkt.
"Harry I haven't-", börjar jag. Min förklaring blir avbruten.
"Kissed anyone before" När orden kom från hans läppar blev jag lite förvånad. Precis som om han visste det. Han tittar lugnt på mig med ett smalt leende. Han säger det på ett sansat sätt, förstående att jag tycker det är en stor grej. Helvete det är det ju! Min första riktiga kyss. Men hur kunde han veta det?
"I think you told me yesterday. It's a blur, but I have vague memory of it." Jaha, okej det förklarar ett och annat. Men jag trodde att han inte kom ihåg något? Okej han sa att han hade ett vagt minne av att jag sagt att det var min första kyss. Nej vad pinsamt. Jag, lite små full, vinglar omkring i mina blåa mocka stilletklackar och sluddrar om att det var min första kyss. Värmen stiger på mina kinder. Jag lutar ner huvudet lite för att han inte ska se att jag är generad. Harry skrattar torrt och drar mig närmare så jag hamnar i hans knä. Tack-och-lov att vi har täcket i mellan oss, för jag tror verkligen inte han har något på sig.
"Do realise how cute you look when you blush? Screw that. You look even more cute when you don't." Han ler stort och lägger sina händer över mina öron. Tvingar mig att kolla på honom när mitt ansikte känns som det ska koka upp. Jag har aldrig känt mig så generad i hela mitt liv. Hur lyckas han? Han lutar sig närmare och stannar med munnen vid mitt öra. Mitt hjärta bankar hårt. Vad håller han på med? Hans läppar snuddar vid min öronsnibb. Den heta andedräkten omringar mitt öra.
"I realise now that you where a virgin. I wish I could make it undone, but I can't. Just please trust me, I won't hurt you"


Liams perspektiv

"Li?"
"Mm?" Mumlar jag till svar. Jag orkar inte ens öppna ögonen. Klockan är runt två på natten. Emma fick för sig att vi skulle titta på alla Sagan om ringen filmerna. Inte sa jag emot, jag tycker om filmerna, men att börja kolla vid sju på kvällen va' en dålig idée. Vi satt i hennes skinnsoffa med glass och massa olika frukter att ha till. Snäll som Emma va' lät hon mig öppna vin flaskan. För jag är ju jätteduktig på det, lägg märke till min sarkasm. När sista filmen var slut ställde vi undan all disk och släkte sedan ljusen. Lyckligtvis somnade ingen av oss under filmerna. Med tunga steg hade vi gått upp för trappan och jag hade sedan gått in i hennes sovrum, medan hon gick in i badrummet. Hon tar alltid en jäkla tid i badrummet, därför låter jag alltid henne gå in dit först. Jag har lärt mig det efterhand. Emma sover länge och tar långtid på sig på morgonen. Och Emma har lärt sig om min barnsliga sida. Delen av mig som aldrig vill växa upp. Hon tycker bara det är gulligt. Att det är en av hennes favorit saker med mig efter min omtänksamhet och personlighet.
"Are you asleep?" Viskar hon från min famn. Mina armar ligger beskyddande om hennes midja och mina ben ligger in trasslade med hennes.
"Soon", sluddra jag. Jag kanske, möjligtvis drack lite mer vin än vad jag hade tänkt mig. Emma vänder sig om och jag öppnar motvilligt ögonen. Det är mört i rummet, men jag kan ändå se konturerna av hennes kropp. Jag lägger mig på rygg och öppnar min famn så att hon kan lägga sig på mitt bara bröst. Hon lägger försiktigt sitt huvud på min överkropp och sin hand på min mage. Drar med naglarna över skinnet vilket får mig att rysa till.
"I know it's late, but I was just thinking about the day you met my mum. Weren't you scared? If I where you I would have been. She was so mad at me. Screaming like a maniac." Det var ett tag sedan det. Hennes mamma var skit arg på henne. Men hon brydde sig ju bara om sin dotter. Rädd om henne.
"I- That wasn't yesterday. Why are you thinking about that now?" Frågade jag istället. Hon stannar upp i sin rörelse, men fortsätter sedan.
"I don't know. I guess I miss her and dad and of course little Kevin. He's turning nine soon. He's a big boy now" Ett torrt skratt slinker ur min mun. Jag smeker henne över rygg med handen och drar hennes sedan närmare mig.
"So we're going to San Diego in a couple of weeks?" Emma nickar och flyttar sedan huvudet så att hon kan se mitt ansikte.
"You don't have to come, but I know Kev would be so happy if you would" Ett stort leende pryder hennes läppar. Jag böjer mig ner och kysser henne ömt.
"I won't miss it" Vi båda ler och hon lyfter huvudet och ger mig en kyss denna gången.
"And yes I think I was a bit scared of her. She was just worried about you, Ems. You had been in London in two months and you had already broken your leg. I think I would've react the same way if you where my daughter."
"I'm glad to hear that, because, Liam, I have to tell you something." Mina ögon går från att vara halvt stängda till att vara stora som golfbollar. Min mun är lätt särad, men ändå får jag inte ner ett ända andetag. Hon menade väll inte? Omöjligt! Fullkomligt omöjligt att hon är gravid! Fan Liam din jävla klant. Detta är ditt fel. Jag har slutat stryka Emma över ryggen och jag vrider mig lätt till min högra sida och vi ligger nu ansikte mot ansikte. Min blick faller ner till hennes mage. Mina fingrar lägger sig lätt över hennes mage på mellanrummet mellan hennes t-shirt och troskant.
"Emma, Ems, I didn't know. I-" Mina ord tar slut. Jag fäller ner blicken av skam. Vad kommer killarna säga? Mina föräldrar, Emmas föräldrar? Resten av världen? Jag försöker hålla paniken inom mig, men hon kan nog ändå se den i mina ögon. Känna hur mitt hjärta dunkar hårt i bröstet. Jag är inte redo för detta. Redo att bli pappa. Jag älskar Emma, väldigt mycket, men denna klarar jag inte av.
"Babe" Jag ser hur hennes ögon tåras upp. Hennes hand lägger sig över min hand och hon flätar in sina fingrar med mina. Åh nej! Fan då!
"Liam, I'm not pregnant. I was just messing with you love" Hon brister ut i en skrattattack och begraver ansiktet i min nacke. Vad fan?! Jag tittar surt på Emma som viker sig av skratt och knappt kan andas.
"Bad joke, bad joke." Är allt jag säger innan jag slumrar till.

Jag bara måååste tipsa er om denna fanfictionen som är så bra! Wilma skriver om en ryska som heter Alina. Hon har haft ett våldsamt förflutet men vill fly från det och flyttar till London. I London träffar hon Niall och de börjar genast bygga upp en relation. Men Alina måste ljuga för att undgå att erkänna allt hemskt hon varit med om. Men att ljuga håller inte i längden och Alinas förflutna håller på att komma ikapp henne... Spännande, annorlunda och fantastiskt bra skrivet!
http://onedirectionfanfic.blo.gg/

Emmas kapitel kommer väääldigt snart! Kolla in här imorgon och dagen efter för att få läsa det! Anledningen till att det har tagit lite tid är att hon och jag ger varandra kritik och diskuterar idéer osv. Plus att detta kapitlet kommer att bli så långt för att hon har skrivit väldigt detaljerat och fått med allt jag ville :D ALLT verkligen. Kram